2016-12-05

Jag börjar här! På nytt. Jag har börjat så många gånger men avbryter mig hela tiden med livet. Men nu börjar jag om, det är dags för det.

Jag lyssnade på radio där de pratade om hur anställda på Coop i Marieberg blivit omplacerade till samma tjänst de redan hade fast med färre timmar, de anställda kände att de inte hade något annat val än att ta tjänsten, handels hade stridit för dom och tagit ärendet till arbetsdomstolen.
Coop vann.
En kvinna pratade i radio om att hon konstant var orolig för att inte klara sig om hur hon hade 7500 mindre i månadslön.
Arbetsgivaren var nöjd över de vunnit!
Jag och mina vänner kommer fortsätta handla på Coop, de säger grattis till mig och berömmer mig på kvittot för att jag handlat ekologiskt, det känns alltid bra efteråt.

För ett tag sen var jag ute och drack vin med någon, vi pratade klass och ångest, eller jag gjorde det, jag konstaterade att jag hade hatat mig själv som 17 åring, hon bad mig slänga mina bojor och acceptera vem jag var.

Häromdagen såg jag mig själv i en adventskalender (datingkalendern heter den och ni kan se den genom att klicka här), det var så himla kul, jag var fan så djävla rolig, jag minns när jag spelade in den hur kul jag hade och hur lätt allting var just då, hur jag bara hängde med. Jag inser också att jag älskar Linn som regisserade, hon är fan ett geni, länge leve henne!

xoxo
Gossip girl

Annonser

Lite tankar

Häromdagen pratade jag och min bästis om livet. Vi gör det ibland. Vi brukar prata om allt möjligt, vad som är spännande i världen, vilka reklamfilmer eller kampanjer som berör och upprör just nu. Ibland sitter vi och gråter inför varandra när livet är extra tungt för någon av oss, ibland gråter vi båda två, det är fint. Nu senast, häromdagen, satt vi på kuddar i hennes sovrum efter att hon packat för en resa hon är på just nu och pratade om den helt olika betydelsen av orden brödraskap och systerskap. Hur det ena är signifikant med snubbar som slåss, är allmänt stökiga och lite läskiga, medans det andra är signifikant med känslan av att ta hand om varandra och stötta varandra.

Jag ville hellre vara en del av ett systerskap, en världsomspännande outtalade organisatorisk gemenskap av människor som tar hand om varandra för att de har liknande upplevelser av att identifiera sig med ett specifikt kön! Tjejer kan sova ihop och hålla om varandra när det blåser kallt och livet är tufft, de kan hylla sitt eget kön och sina kroppar för att de är fett coola! Jag vill ha det, jag vill ha ett systraskap fast med mina bröder, jag vill at vi håller om varandra när det inte funkar mer, när livet känns som en enda stor uppförsbacke, att vi pratar om de smärtor vi upplever med att inte känna sig bekväm i en maktordning. Jag vet att jag har massa killkompisar som tänker som jag, som är trötta på de manliga stereotypen men som inte har nått forum för var de kan få vara sig själv! Jag tycker vi ska börja hänga, jag tycker vi ska vara helt öppna med varandra och säga att idag suger livet, jag känner mig bara som en kliché av en medelåldersman och jag behöver ert stöd att få slippa få vara det! Jag tycker vi ska prata om vår barnlängtan, hur ni gjorde när ni blev föräldrar, hur ni överlever dagarna! Vem är med mig? Och var börjar vi?

Be kind, be real or get the fuck out of my face.

Just nu övergivenheten! Smärtan av att bära sig själv, att veta att allt är tillfälligt och för att överleva måste jag klara att hantera den här smärtan! 

Ingenting är beständigt, du kan inte tvinga någon att älska dig, du kan bara försöka att klappa på dig själv och hylla de små framsteg du gör. De gångerna du gör rätt, när du kramar om dig själv, när du släpper taget och går vidare från den krampaktiga känslan av otillräcklighet!

Från och med idag ska jag leva efter Pete Townshends ord som jag fick skickat till mig av en av de bästa jag vet.

”Be kind, be real or get the fuck out of my face”

De orden är framförallt riktade till mig själv!

Från och med nu!

pexels-photo-167773.jpeg

Hej killar!

Nu adresserar jag bara mig till de som identifierar sig som killar eller män!
Yes, jag vet att det är exkluderande och att några av er kommer bli skitförbannade och känna er oskyldigt dömda men vi måste prata om det som är och hur vi vill att det ska bli!

Igår blev ännu två tjejer våldtagna på Bråvalla och det här är bara den lilla procenten av våldtäkter som syns pga att media inte pratar om alla våldtäktsanmälningar som kommer in i Sverige!

Vi måste motarbeta det här nu, även om du inte känner att du våldtagit någon så kan vi vara säkra på att dina tjejkompisar någon gång blivit våldtagna eller ofredade av en man under sin livstid.
Vi måste sluta med det här och det är vårt gemensamma ansvar. Vi måste säga ifrån och säga att det inte är acceptabelt på något sätt. Vi måste förstå att vi inte har rätt att ta på en kropp för att den i våra ögon är sexig eller utmanande.
Om ingen sagt till dig, – Jag vill ha sex med dig, jag vill att du tar på min kropp, så förutsätt inte att de vill.
Det är inte svårare än så. Vi måste också prata högt om att vi inte tycker det är okej. Gång på gång så ofta vi får tillfälle. Det är vårt gemensamma ansvar. Det är inte svårare än så! Vi kan väl komma överens om det här nu? Tillsammans!

PS. Strunta i att skriva något om alla män eller att tjejer också våldtar, det är sjukt ointressant just nu, spara det till ett tillfälle när en kvinna våldtagit och den diskussionen förs nu pratar vi om män som våldtar kvinnor.

Att spela roll

vem vet hur många liv, vem vet hur många släkten, före dig
man känt som du gör nu, man känt precis som du, gör nu
Om nån av dem lagt ner, om någon av dem tröttnat bara en
hade släktet slutat tvärt för länge, länge sen

inget som dem säger om oss är sant, det är inte vi
det där är ingen bild som vi känner igen oss i
vårt liv var inte alls, tänkt som industri och tappar inte lätt all denna tyngd och energi
sjunger Freddie Wadling, en som spelat roll.

De här orden slog mig i morse på väg till jobbet, sen tog det ett par timmar och precis nu när jag pratade med en av de bästa jag vet så kom jag på det igen, det är fan så djävla viktigt att man fortsätter kämpa, för man spelar roll, man spelar så djävla mycket roll för nån.

Jag tänker på de som spelat roll för mig, Inger som jobbade på skolgården och hela tiden såg en, som var den man kunde gråta hos och som hela tiden gav oss smått trasiga barn outtömligt med kärlek.
Anna som var min första teaterlärare som fick mig att för första gången känna att jag faktiskt kunde något och fick mig att gå upp på scen och spela drake fast jag var livrädd och trodde jag skulle dö.
Alla de som lyssnade på en och tog en på allvar och aldrig aldrig någonsin förminskade en.

Det har varit det enda jag försökt uppfylla när jag jobbat med barn, att ta de på allvar för deras känslor är så djävla mycket på riktigt.

Idag uppfylls mitt liv av en massa andra människor som spelar otroligt mycket roll för mig, jag har gjort en list på människor som ger mig energi och som jag kan ringa när det känns för djävligt, de vet vilka de är, de vet att de spelar roll och jag vet att jag spelar roll för dom.

1a maj

Så är det första maj, igen.

Igår var jag på ett väldigt klassiskt Valborgsfirande i Roslagen hos en vän och lyssnade på en liten fin kör och en första majtalare som välkomnade våren. Mannen som pratade (jag minns verkligen inte vad han hette, det var inget överrumplande tal han höll) pratade om ordet solidaritet, ett ord som jag minns att mina föräldrar skrek i de demotåg de drog med oss barn i under hela vår uppväxt. Det är ett ord som skriks hela tiden, ett väldigt bra ord. Ett ord om omtanke och kärlek, att faktiskt våga sätta andra människor före sig själv ibland.

När jag var och handlade frukost igår bestämde jag mig för att gå till Fabrique på Fleminggatan för att lyxa till det och köpa nån slags frallor, precis framför mig står en av de där människor man påtagligt ser hamnat utanför samhället på nått sätt, han var förmodligen inte hemlös, utan mest lite trasig. Han beställde en fralla och en kaffe, han var väldigt bestämd och tog sin hand över disken för att peka på vilken han ville ha, då tittar säljaren på honom och säger -Tyvärr vi tar bara kort. Han blir verkligen sjukt ledsen och svarade att han inte hade något kort men har pengar och kan betala för sig, men de säger bestämt nej. Så då blir jag sur, det känns mer som de inte vill ha honom där än något annat så jag säger att jag har kort och betalar hans fika, han blir såklart besvärad och vill ge mig pengar men han har bara en hundralapp och jag känner att jag mest vill statuera ett exempel mot Fabrique så säger, det är lugnt jag har råd, bjud någon annan en annan gång istället. Det som stör mig sen är att de ger honom hans kaffe och fralla att ta med, de frågar inte ens om han vill sitta där, han ifrågasätter inte utan sätter sig vid ett bord med sin påse och pappmugg, han säger till mig att det är första gången han är där men att han gått förbi många gånger och tycker det ser så mysigt ut att han kommer komma tillbaka varje dag och se om jag är där så han kan bjuda tillbaka.

Så, tillbaka till ordet solidaritet. När ska vi börja leva ordet på riktigt och inte bara skrika det? När ska vi leva jämställt så vi slipper stå och skrika att det är dags nu, det har väl alltid varit dags?

Framtidshopp

Jag har en kompis, hon är för tillfället en av de coolaste människor jag vet. Hon är för djävla djävla smart, inte konstigt med två ganska tunga universitetsexamina i ryggen och att sen åkt till andra sidan jorden för att styra upp, som jag skulle vilja säga. Idag är hon ensamstående mamma som sätter sitt barn och sen sig själv i främsta rummet. Hon är dessutom en sån människa som jag kan komma till med en hel massa ideér och tankar till och inte veta var de ska ta vägen och med ett aktivt lyssnande säger hon nått klokt som får allt att falla på plats.

Hon får mig att känna allt är möjligt om man bara jobbar djävligt hårt på att det ska fungera.

Inser att den här texten enbart handlar om en kärleksförklaring till en vän. Men vissa människor imponerar på en till den grad att man måste skriva om dom.

Hon ger mig nånslags framtidshopp, det gillar jag.

Paths of victory

I lördags hade jag den äran att hänga med en av de klokaste jag vet, en av mina närmsta vänner Anton.

Han har en förmåga att sätta ord och inge hopp när livet är som tuffast ibland.

Vi pratade om livet, om framtidstro och hopp, jag berättade att jag började tappa den pga världen, livet och samtiden. Han svarade lite snabbt – Jag har aldrig haft mer framtidstro än just nu. Jag frågade vad han menade och han svarade att -Ju mer grusig och bumpig vägen är, ju närmre är vi den ljusa tiden, när livet är för lätt är det bara ett tecken på att allt kommer gå åt helvete.

Sen spelade han den, låten som gav mig nån slags hopp, som fick mig att tro lite igen. Paths of victory. Tack Anton, tack Dylan, det är så enkelt ibland.

The trail is dark and dusty
The road is kinda rough
But the good road is awaitin’
And boys, it ain’t far off

Angående… ja ni vet!

Jag mår bara bra, ibland behöver man skriva av sig, ofta handlar inte mina texter om mig utan om livet. Om att världen är orättvis, om att människor dör, eller att man inte kan sova fastän man ska upp klockan sju. Ibland blir alla ens tankar till en text som inte är specifik utan ett allmäntillstånd för världen.

 

Nån slags nuläge

En stilla osäkerhet med en krampaktig släpp mig inte för jag kan inte sova

jag för de två lugnande tanterna närmre mig och känner deras välvilja, om de bara får komma hit så kommer det gå, då kommer det gå. Då släpper den tanken ni vet man har när man ska somna. Ni vet den tanken som låter:FUCKDETKOMMERGÅÅTHELVETEALLAHATARJAGKANINGENTING som
ligger som ett mantra.

Så har vi det, varje natt, och de två lugnande tanterna stryker våra pannor och till slut är jag glad. Till slut vågar jag le. Ansträngt. Men jag ler…