2016-12-15 kl 06:26

Jag tror det började med Michael Bolton, jag var 13 och mina föräldrars vän Bosse köpte skivan Soul Provider till mig. Jag minns när Michael sjunger I could hardly believe it
When I heard the news today och hur det drabbar mig, han sätter ord på mina rädslor av att bli lämnad, jag har aldrig haft en riktig flickvän och det är ingen som lämnat mig men just där och då vet jag hur det kommer kännas!

Två år senare: Jag har blivit med cd-spelare sen något år tillbaka, jag har precis som alla andra köpt Absolut Reggae. Någon månad tidigare så flyttade min bästa vän som jag hängt med varje dag i åtta år till Italien och jag befinner mig i ett virrvarr av försök att överleva övergivenhetskänslan, Absolut Reggae hjälper mig, I want to wake up with you med Boris Gardener spelas och jag känner hur tårarna sprutar och hur jag saknar min bästa vän. Jag kännerr att jag alltid kommer vara ensam och aldrig någonsin känna närhet eller trygghet igen.

Det är så många sånger som fått mig att känna att det här handlar om mig, att de sätter ord på vem jag är. Jag har insett att jag lyssnar på musik som andra ser filmer, de blir till en fantasi och jag tror i ett ögonblick att jag är i sången. Jag har levt så många sånger att jag inte vet vem jag är mer. Smärtan som Morrissey känner, känner också jag. När Tracy sjunger om att vi måste lämna staden i en snabb bil är jag med henne till hundra procent. Håkan Hellströms tonårsångest som 30 plussare är min tonårsångest. Varken jag eller Jens har aldrig någonsin kysst någon som inte bränt mig som solen. Hädanefter ska jag också vara bra för dig!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s